Idag firar vi ett halvår. Stor dag tycker jag. Ska det alltid vara såhär underbart att ha en lite Flisa, då är jag den första att skriva under på att livet är förjävla värt. Det kanske kommer jobbigare tider, det gör det väl alltid. Men just nu är det vackert. "Och morgondagen med sorg och gråt, vi skratta åt, vi skratta åt" - Allan Edwall, så känns det idag.

Satt och läste igenom min förlossningsberättelse. Här. Och det är som vanligt glädje blandat med skräck. Vill aldrig uppleva det igen samtidigt som jag börjar glömma och tänker att det kanske inte var så farligt? Lovade mig själv under förlossningen att aldrig glömma helvetet jag upplevde då. Men det gör man. Sakta men säkert. Har hört många som säger att det var det värsta och det bästa de varit med om. Men så känner inte jag. Det bästa jag har varit med om var när jag kände att oron släppte. När jag insåg att jag var Felicias mamma, på riktigt. Även fast jag älskade henne från start så tog det tid att förstå att hon var här, släppa alla rädslor och tillåta sig själv att älska gränslöst. I början var jag nästan rädd för all kärlek. Men nu är jag där, helt och fullt. Och Felicia är mitt allt. 

Nu måste jag avbryta för Flisan har slutat snarka och börjat hicka. Kan man göra det i sömnen frågar jag mig? Återstår att se.


Nyfödd liten flicka. Och nu...


En halvåring.