Hej kära läsare! Nu har jag skrivit en förlossningsberättelse. Är det så att ni tycker det är obehagligt att läsa om sådant här ber jag er avstå. Vet att jag har en del gravida läsare, och jag vill verkligen inte skrämma någon. Detta är hur JAG upplevde förlossningen och det behöver absolut inte betyda att du kommer att tycka det var lika skrämmande som jag tyckte. Jag har utelämnat det jag tycker är för privat men det mesta av förlossningen är med.

För mig startade hela förloppet måndagen den 28 februari. Jag åkte till barnmorskan för en vanlig koll. Kände mig trött, ledsen och uppgiven. 10 dagar över tiden kändes jobbigt och jag hade ärligt börjat fundera på om det verkligen fanns en bebis i magen. Hos barnmorskan upptäckte vi att mitt blodtryck var för högt. Jag hade äggvita i urinen (tecken på havandeskapsförgiftning) och hade stigit väldigt mycket i vikt de senaste två veckorna. Jag började gråta när jag såg siffrorna på vågen och snyftade fram något i stil med "Men jag har ju rört på mig och jag har INTE ätit fem pizzor om dagen" Barnmorskan skrattade, kände lite på kroppen och förklarade för mig att jag hade samlat på mig extremt mycket vatten och om jag så hade bantat hade jag ändå gått upp detta. Det fanns ingenting jag kunde göra åt det, det skulle försvinna efter förlossningen. Att samla på sig så mycket vatten + höga blodtrycket var tydligen inte bra så jag blev skickad till sjukhuset. Där gjorde de ytterligare undersökningar och kollade bebisen. Jag hade blivit mogen ungefär 1 cm (öppen) Hon mådde bra i magen men eftersom min hälsa inte var på topp bestämde de att jag skulle bli igångsatt dagen efter och inlagd över natten. Jag blev ledsen, rädd och förvirrad. Igångsatt? Tänkte på alla skräckhistorier jag läst om igångsättning, om att det kunde bli extremt utdraget och ännu mer smärtsamt. Jag fick komma till bb-avdelningen, lade mig på en säng och sedan kom Erling. När jag inte längre var ensam, bekantat mig med personalen och fått lite mat i mig kändes det hela inte så farligt. Jag skulle ju bli mamma redan imorgon!

När Erling gått på kvällen låg jag vaken nästan hela natten då min rumskamrat snarkade värre än en jordbävning. När natten var över väntade jag på beskedet om när igångsättningen skulle ske. Erling kom återigen till sjukhuset och vi fick reda på att det inte skulle ske någon igångsättning den dagen, det var fullt på förlossningen. Vilken förlust! Försökte göra det bästa av situationen även fast det kändes segt och allmänt jobbigt att vara jag den dagen. På kvällen när Erling gått grät jag floder. Jag var så nervös och kände mig så konstig. Jag försökte gömma mig i allt gråt men en barnmorska hittade mig i ett hörn och hon tröstade och lugnade. De är verkligen proffsiga människor som jobbar där, för det kändes bättre rätt genast. Fick även svar på alla mina frågor om igångsättning och fick svaret att ja, det kunde bli jobbigare värkar och längre utdraget, men det behövde inte bli så.

Erling hade köpt öronproppar till mig så jag skulle kunna sova mig igenom jordbävningen. Detta lyckades jag med i kanske två timmar innan jag vaknade mitt i natten av att jag blödde. Lite ont hade jag också. "Herregud, börjar det nu?" tänkte jag och ringde på nattpersonalen. De sa att det kunde vara en början men att jag kunde fortsätta sova och invänta resten. Sova? Eh? Det är som om någon skulle säga "Du imorgon ska vi hugga av dina ben, men du kan sova nu" Jag hade verkligen behövt lite sömn för trött var jag verkligen! Morgonen kom och jag gick upp och åt frukost. Kände mig förväntansfull men samtidigt ville jag inte hoppas, de kunde ju lika gärna skjuta upp det en dag till. En läkare kom till mig och sa att det verkade fullt på förlossningen, jag suckade, ringde till Erling och sa att han inte behövde skynda sig. Låg på sängen och stirrade. En barnmorska kom in och sa "Nu har jag goda nyheter, nu ska du bli igångsatt" Ojojoj. Jag ringde Erling igen och sa att nu var det dags. Packade ihop mina saker och fick sedan följa med en barnmorska upp till förlossningen. Att gå upp till förlossningen var lite som att gå "Green mile" om ni förstår vad jag menar. Min tanke hade ju alltid varit att jag med hemska värkar skulle skrika mig igenom korridorerna... nu gick jag rakt upp och ner utan värkar och sa inte ett knyst.

Jag blev visad till ett förlossningsrum och satt och stirrade ut i luften. Erling kom och så småningom kom en läkare och barnmorskor. De undersökte mig och bestämde sig för att sätta in en "ballong" som skulle öppna mig och ge värkar. Jag var inte beredd på smärtan som kom när ballongen skulle in, fruktansvärt obehagligt! Självklart fungerade inte ballongen... De berättade att jag ännu inte var så mogen att ballongen skulle göra någon verkan, istället skulle de sätta i ett snörre som innehöll en medicin. Den skulle påverka livmodertappen. "Det brukar ta ungefär ett dygn med snöret, sedan kan vi ta hål på hinnorna" ETT DYGN? Där dog motivationen något rejält. En barnmorskestudent fick uppdraget att sätta in snöret. Hon gjorde ett stort misstag genom att säga "Jaha, hur gör man det här då?" Det kändes ju kul att hon kände sig så säker... Men snöret kom in och vi gick ut i köket för att äta mat. Jag åt och drack, sedan satte vi oss för att kolla på tv. Där kom första värken. Den var hanterbar och jag kände mig glad att det började kännas. Tänkte att jag skulle gå fram och tillbaka i korridorerna för att skynda på det hela. Jag gick fram och tillbaka, blev tillsagd för att jag tydligen gick i en korridor som man inte fick gå i. Skämdes. Värkarna började göra ondare men jag kunde lätt andas mig igenom dom. Erling sa att det kanske inte skulle göra ondare än såhär, jag tänkte att, ja det kanske stämmer. Tji fick jag för helvete vad de värkarna jag hade där inte går att jämföra med de senare.

Vi fick en ny barnmorska som jag började gilla på en gång. Just den här tiden minns jag faktiskt inte så mycket av. Jag tror att jag och Erling var inne på rummet mest och lyssnade på musik. Det började göra mer och mer ont och det här med att det skulle ta en dygn innan det ens skulle sätta igång på allvar kändes fruktansvärt. Nu i efterhand vet jag att jag missuppfattade det där med dygnsgrejen. Jag hade trott att det var tvunget att ta ett dygn, när det i själva verket bara var en maxlängd. Värkarna jag hade här var riktiga förlossningsvärkar, det rådde det inga tvivel om.

Framåt kvällen började det bli fruktansvärt jobbigt. Jag ville inte mer. Jag minns att jag flera gånger sa att jag verkligen inte ville ha barn, jag hade helt ångrat mig och såg inte någon som helst mening med denna smärta. Den skrämde mig något rejält. Jag hade också problem med att andas under vissa värkar. Istället för att andas lugnt så slutade jag andas. Erling fick säga "ANDAS" kanske två tusen gånger. Jag sa till Erling flera gånger att ringa på barnmorskan och sedan tjatade jag på henne att ta ur snöret så att värkarna skulle sluta.  Hon övertalade mig att ha det kvar en stund till och rådde mig att gå in i duschen. Det gjorde jag. Jag satt där inne och var så fruktansvärt arg på mig själv att jag skulle föda barn. Jag satt på pallen i duschen och tänkte "När det här är över ska jag säga åt alla mina vänner att de absolut inte får skaffa barn, de ska inte behöva vara med om det här" Jag tyckte det var läskigt att ha ont ensam så när värkarna i duschen blev för jobbiga gick jag ut och lade mig i sängen igen.

Vid nio på kvällen sa jag att nu fick de ta ut snöret. Barnmorskan gjorde som jag ville och sa att värkarna förmodligen skulle avstanna om en halvtimma. Sedan skulle jag få en morfinspruta och vi skulle få sova. Lyckan över att få sova utan smärta, can't describe! Tji fick jag igen. Snöret försvann men det gjorde inte värkarna. Min kropp hade nu fortsatt förlossningen på egen hand. Vidrigt onda värkar. Vidriga liv tyckte jag. Här fick jag lustgas. Erling har berättat i efterhand att jag blev riktigt borta av denna. Jag hade pratat lite konstigt och han hade bestämt sig för att trots allt inte prova lustgasen själv (många män gör det under förlossningen), haha. Jag fick också Tens, en smärtlindring. Det är ungefär som att kroppen får elektriska stöttar under värkarna, så tyckte jag det kändes i alla fall. Låter inte vidare mysigt kanske, men det hjälpte en liten gnutta.

Vi fick en ny barnmorska som berättade för oss att förlossningen skulle fortskrida, vi skulle inte få sova. Nu skulle de ta hål på hinnorna så att vattnet skulle gå. Efter det skulle jag få ryggmärgsbedövning. Efter att vattnet gått började värkarna bli mer intensiva och tättare. Detta var det näst värsta jag varit med om i hela mitt liv. Har hört många historier om att man som kvinna är mycket arg på mannen som är med under förlossningen. Så var det inte för mig, jag var inte otrevlig alls (har frågat i efterhand också så jag minns rätt. Kanske berodde det på att jag och Erling inte är tillsammans och inte har den relationen då man tar sig rätten att vara förbannad på den andra. Eller så är jag helt enkelt trevlig under barnafödande, haha) Men just här, i dessa hemska värkar minns jag att jag var arg på Erling för att han inte tvingade barnmorskorna att de skulle söva mig och dra ut ungen, haha! Minns också att jag bad honom att få det att sluta. Förstår hur maktlös man måste känna sig om man står bredvid under en förlossningen, man kan inget göra! Jag började spy. Äcklig spya mellan värkarna och jag var ledsen, jag ville verkligen inte mer. Smärtan skrämde mig fortfarande och kraften började ta slut.

Lustgas, Tens på hög nivå och varma rispåsar som Erling gnuggade på min rygg. Jag var otålig efter ryggmärgsbedövningen och när narkosläkaren kom för att ge mig den försökte jag verkligen fokusera och göra som hon sa åt mig. Jag minns att hon sa att sticket skulle kännas som ett bistick. Jag hade fått berättat för mig innan att man skulle sitta ihopkurad under sticket. I mitt konstiga tillstånd flöt informationen ihop och jag minns att jag var orolig för att jag inte visste hur man satt som ett bi, haha roligt nu i efterhand.

Ryggmärgsbedövningen gjorde snabb verkan och jag var så jävla underbart lycklig. Jag sa till Erling att jag kommit till himlen och jag tror faktiskt att denna stund kan räknas som total lycka. Nu blev det tvtittande och hoppande på en boll. Erling sov en stund och jag åt lite lättare mat. När värkarna började komma tillbaka blev jag besviken och ville fortsätta leva i lycka. Jag bad barnmorskan öka på dosen en gång i timman men började snart förstå att snart skulle denna underbara smärtlindring vara ett minne blott. Kände att det började trycka neråt. Detta minns jag klart för jag var fortfarande inte tillbaka i den värsta smärtan.

Natten var sen och jag frågade barnmorskan om barnet skulle komma innan 6 på morgonen. Hon sa att det kunde ta mycket längre tid men jag bestämde mig för att innan 6 skulle hon ut. Nu hade det börjat trycka neråt något fruktansvärt och jag minns att jag funderade på hur jag skulle förklara för barnmorskan och Erling om jag sket ner mig. Det var nämligen så det kändes. Jag hade en melon i rumpan som ville ut, inget snack om saken.

Barnmorskan kom in och kände på mig när Erling var ute i köket och åt. Hon kom med överaskande besked. Jag var helt öppen. Herregud, nu var det dags. Glädje panik skräck och SMÄRTA. Erling kom tillbaka och jag berättade att det inte var lång tid kvar nu.

Jag fick sätta mig upp i gynläge med fötterna i vädret. Nu startade det värsta jag varit med om i hela mitt jävla liv. Många säger att krystvärkarna är det lättaste på hela förlossningen. Det tyckte INTE jag. Under större delen av värkarna hade jag lyckats undvika att skrika så värst mycket, men nu, herregud. Jag visste inte att jag hade en sådan röstkapasitet att skrika så. Rakt ut "AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA" Jag kände mig mordisk. Jag skrek att jag ville dö "TA UT HENNE MED SUGKLOCKA NUUUUUUUU!" Barnmorskan sa åt mig att jag inte skulle skrika, att jag tappade kraft då. Jag skulle istället hålla munnen stängd och pressa pressa. Jag försökte och det gick ganska bra. Någonstans här tror jag att barnmorskan frågade Erling hur han mådde. "Jag måste nog spy" sa han och gick till toan. Jag har frågat i efterhand om han gjorde det men det hade han inte. Återigen, FYFAN vad hemskt det måste vara att närvara vid en förlossning. Kanske är det lika vidrigt som att föda, skulle inte förvåna mig.

När barnet låg precis med huvudet innanför öppningen började det brinna i underlivet. Alltså, den smärtan... den kommer aldrig gå att förklara. Nu slutade jag att bry mig om att inte skrika. Jag hade verkligen panik här och nu hade en till barnmorska kommit in. Hon var sträng och hård mot mig. Jag tyckte hon var dum som sa åt mig att inte skrika. Tror jag skrek något i stil med "FATTAR NI INTE ATT JAG INTE ORKAR MER NU?" På alla vis är jag väldigt glad att jag inte blev filmad under förlossningen, men just de här vredesutbrotten hade varit kul att se, haha. Den "snälla" Barnmorskan sa att nu var huvudet en bit ute och bad mig känna för att få mer motivation. NEJ, det ville jag verkligen inte. Följande krystvärkar gick segt och den "dumma" barnmorskan sa flera gånger till den andra "Nu måste barnet ut" och något om dåliga hjärtljud. Detta stressade mig något rejält. I efterhand är jag mycket tacksam över att de stressade upp mig, för stressen gjorde så att jag fick en kraft som jag aldrig kommer kunna förklara. En krystning till. En kraft. Mitt barn var fött. 05:15 3 mars.

Det mixtrades med navelsträngen och hon torkades av och lades upp på mitt bröst. Det här är något som inte går att beskriva. Jag kan knappt tänka på det för att det är så starkt. Minns att jag frågade om det verkligen var en tjej. Jag trodde att navelsträngen var en snopp, haha. Lång snopp i så fall. Ställde också frågan "Bajsade jag på mig?" till barnmorskan. Förstår nu i efterhand inte varför jag frågade det, fanns det inte viktigare saker att tänka på? Skyller på chocken, lyckan och det oförklarliga. Hon skrek och jag låg och smekte och klappade på henne. Jag har under min livstid aldrig sett en mer chockad människa än Erling, och kommer förmodligen aldrig heller få se. Han bara stirrade och kunde knappt prata. Vet inte hur lång tid det höll i sig men tillsut kände han på henne och blev närvarande igen. Hon var så fin. Ja, det var overkligt detta.

Jag hade spruckit och de förklarade också att jag förlorat en del blod. Jag blev sydd och det gjorde ont, men efter att ha genomlidit en förlossning så brydde jag mig inte så mycket om den smärtan.

Vi blev lämnade ensamma och jag frågade Erling vad hon skulle heta. Under hela förlossningen hade jag haft "Snart kommer Smilla" i tankarna. Men vi såg båda att det verkligen inte var någon Smilla vi hade fått. Jag föreslog Ninni, men det kändes inte heller rätt. Erling sa "Jag tycker Felicia" Jag kollade ett tag på henne och funderade på namnet. "Självklart är det en Felicia" sa jag efter stund. Felicia Rosa Vilde.

Jag mådde bra här, kände inte av någon trötthet eller smärta alls. Jag ringde mamma och pappa som började gråta båda två. Skickade även iväg sms till vänner och vi fikade på macka och dryck. Barnmorskorna kom tillbaka och Erling tog upp henne för att hon skulle bli vägd och kollad. 52 cm och 3615 i vikt. Erling satte på henne blöja och kläder.

Efter det så ville de att jag skulle gå upp och kissa. De sa att jag skulle ta det lungt när jag reste mig för att jag förlorat blod och kunde bli yr. Äsch, jag mådde ju jättebra. Jag gick ensam till toan och satte mig. Oj vad konstig jag började känna mig. Kände att huvudet började snurra. Jag började tänka på blommor, jag var i något växtrike. Sa något för mig själv. Rösten lät som på flera km avstånd. En av barnmorskorna kom in och ropade "Jessica, Jessica" "Johanna" sa jag, sen svimmade jag.

Jag minns inte så mycket efter det. Erling har berättat att det sprang in folk i rummet och lade mig i en säng. Sen hade Felicia och Erling gått ut i dagrummet. Jag låg och sov med dropp i några timmar. När jag vaknade var jag mycket förvirrad och ledsen. Jag förstod inte riktigt vad som hänt och jag trodde att Felicia hade försvunnit. Jag började gråta och ringde efter en barnmorska. Hon lugnade mig med att Erling hade Felicia och att de snart skulle komma till mig. Usch vad detta var obehagligt, jag mådde sämst i kroppen. När vi skulle till bb blev jag uppkörd i en säng och Erling bar Felicia. Mer av den dagen minns jag ingenting av så det är lite svårt att skriva om den.

Dagarna efter förlossningen var jobbiga. Vi blev kvar på bb länge och det blev väldigt påfrestande. Jag känner inte att det är något jag vill skriva något om då det känns för känsligt och privat att skriva om just nu. Kanske gör jag det någon annan gång. Jag har blivit sjukskriven så Erling kan ta ut pappadagar. Just nu bor vi hos honom och hjälps åt med Felicia. Hon är det finaste jag har och det jag känner för henne är en kärlek jag aldrig trodde man kunde uppleva. Hon är min stora kärlek och kommer alltid att vara. Jag gör allt för henne.

Nu har jag skrivit om förlossnigen. Den var jobbig och jag tillhör inte den kategori kvinnor som tycker att värkar är något positivt och jag tycker inte att det var häftigt att föda barn. Jag vill inte skrämma upp någon men jag måste få säga hur jag upplevde det och jag tyckte att det var hemskt och vidrigt. Jag är så fruktansvärt glad över att det är över. Självklart var det värt det, det är inte det jag säger. Jag skulle kunnat hugga av mina egna kroppsdelar för Felicia. Kärleken, den kärleken. Min älskade Felicia.

Lämna gärna en kommentar om du har någon fråga, synpunkt eller liknande, det uppskattas!