Fråga: Kan jag be henne ha bh?

Ibland när vi ligger och myser är min flickväns bröst lite i vägen. En gång när jag skulle ta upp en tidning tog de liksom emot och det fick mig att må lite dåligt. Jag vill ju inte klaga, det känns ju lite bortskämt. Sen har vi ju förstås sexet... De är ju inte stora på något sätt, men när vi ska byta ställningar och så stöter jag i dem hela tiden. Det känns att de inte gör någon nytta, såklart har jag inget emot tjejer och bröst, men vore det fel att be henne ha bh på sig när vi har sex?

Fredrik 20

Sjukt dåligt skrivande. Men vet ni vad, min dator har virus. Nu, vid brorsans dator, kan jag snabbt meddela att en fågel sket mig rakt i ögat idag. Kul för er. Tråkigt för mig.

Jag var ute igår, drack såklart ingenting. När jag vaknade imorse, glömde jag att jag är gravid och gnällde till Bestemalen "Fan vad bakis jag är" Sen kom jag på mig själv och kände mig lite tragisk. Fast är "bakis" också lite en känlsa? Rätta mig om jag har fel.

Annars, så ska Erling träffa mina föräldrar för första gången idag. Middag, yes! Max, som blev presenterad för honom igår sa "Spela bara en visa, sen blir du älskad av familjen Kroon" Han kunde inte sagt mer rätt. Självklart får jag upp roliga senarier i huvudet. Typ, att pappa och Erling skulle börja slåss eller att jag berättar vid matbordet att jag inte alls är gravid och ursäkta mig med "Det var bara ett litet lurendrejeriprojekt"
Inte så kul, men jag har ju förklarat att min humor sträcker sig rätt kort, numera.

Ska också berätta att jag är brunhårig igen. Kände att jag inte ville vara "den fejkblonda morsan" Nu är jag ett seriösare jag, vecka 12 är snart här och jag är mycket lycklig. Hoppas ni är likaså.

Fin version av Love of my life, tack för tipset Tim!


Är just nu insnöad på Stefan Sundström. Petter har börjat lära sig hans låtar och på så sett fått mig att börja lyssna på honom igen. Går och nynnan på "Johnny Dunder" mest hela dagarna. Bestemalen sa "Jag hatar visor" Då blev jag arg och funderade på allvar att bryta vår vänskap. Jag hatar hennes jävla populärmusik, och jag VET att det är sämst. Så det så. (Säger hon som igår skrev ett inlägg om att man ska visa förståelse, haha)

Det var egentligen det enda jag hade att skriva ikväll.

Tänk att man kan bli så lättad att man faktiskt svävar. Det hände mig idag. Jag var på undersökning och hade legat sömnlös undernatt och byggt upp alla möjliga slags senarier. När allt var prima, blev jag nästan chockad. Hade nästan räknat med att jag i alla fall hade någon nedsatt funktion i kroppen. Men icke. Jag kramade barnmorskan och sedan svävade jag ut från mottagningen och ringde Erling, och så var vi glada tillsammans!

Det är verkligen speciellt detta. Jag har blivit lite dum i huvudet. Är lite "slow", tappar ord och måste anstränga mig för att inte försvinna in i tankarna helt. Jag har till och med börjat stanna för rödljus, det ni! Jag tänker att de flesta är mördare, ja ni hör, dum i huvudet. Jag har någon slags röst i huvudet som säger åt mig att det är min livsuppgift att det där i magen ska må bra. Det är ju så, det ÄR en livsuppgift, i alla fall i ungefär sex och en halv månad till. Självklart sedan också, men då ligger den ju inte magen... Herre, ni ska veta vad jag går och funderar över allt detta. En liten bebis, utanför magen! Funderar över kärleken till denna lilla. Vet inte om det är normalt eller inte, men jag känner redan en stor kärlek. Kärlek till den lilla putningen på magen, till allt illamående och till alla humörsvägningar. Kärlek till den lilla som ligger och växer. Som jag kommer älska, åh vad vi kommer älska.

Det enda som egentligen som grämer mig nu, är reaktioner som jag inte vet hur jag ska tackla. De allra flesta har tagit det bra. Jag var beredd redan från början att folk skulle bli chockade. Jag var beredd att folk inte skulle lyssna på mig. De som har valt att lyssna, de har förstått. Jag har sett det i deras ögon. Jag har också sett i ögonen på de som inte förstår. Jag har fått höra "Är du dum i huvudet?" och "Det kommer inte sluta bra, det vet du va?" Kan ni förstå? Jag KAN inte förstå hur man kan säga så till någon, som precis sagt att hon ska få barn. Det är kränkande och elakt. Kanske låter det klyschigt, men det är verkligen i vägskäl och avgörande livsskeden som man märker vilka ens vänner är. Men nej, jag ska inte bry mig om de sämre reaktionerna längre. Jag har lyssnat till allt, försökt att möta allas reaktioner med förståelse, men när det bara blir elakheter är det ju inte sunt att fortsätta lyssna. Varför ska jag gå runt och vara förstående mot dem, när de inte visar förståelse för mig?

Det här inlägget flög iväg lite märker jag nu, jag skulle egentligen bara skriva att allt hade gått bra på undersökningen. Men så kan det gå, när hormonerna dansar tango. Eeeh, rimma inte. Men det gör det, dansar tango alltså. Nu ska jag sova.

- Igår frågade en kund om jag var gravid. Tur för henne att så var fallet, annars hade hon fått en smäll!

- Mitt nya läppstift gör att mina tänder ser kycklinggula ut

- Bestemalen dödade en kanin igår

- Har kommit på att öronproppar är djävulens ondskegåva till mänskligheten

- Jag kände ett stort sug efter bensin idag

- Pappa tycker fortfarande att youtube är fantastiskt

- Mamma rapade högt idag, när hon beställde mat till oss på restaurang

- Jag skulle kunna hugga av mitt huvud för att få vara ledig imorgon

TJAO

Vet ni vad? Jag jobbar heltid. Alltså inte 9 h/dag utan dygnet runt. När jag inte jobbar i kläddbutiken, är jag barnvakt åt Bestemalen. Hennes föräldrar betalar mig för att hitta på saker med henne, "Annars driver hon bara runt och ställer till oreda" säger de och sticker till mig dagslönen. Igår tog jag tösaflickan iväg och badade. Hon skvätte vatten på alla människor och skrek efter glass. Tillslut fick jag ryta "SKA EN 20ÅRING BETE SIG SÅHÄR? DU ÄR INTE SJUTTON LÄNGRE!" Hon lugnade ned sig något, men det är fanimig inget lätt jobb jag har.

Någon som saknar sommarjobb, och kan tänka sig att jobba 50% med att ta hand om Bestemalen 20 år? Lämna kommentar på detta inlägg. Ni får gärna använda er av aga.

Ja... ni ser? Hon är ansträngande...

Jag har suttit på altanen med min familj hela kvällen. Vi sjöng in natten och pratade minnen. Jag, som gråter för vad som helst nu förtiden, fällde många tårar när pappa berättade hur han hade tröstat mig när jag var en gråtande bebis. Han hade sjungit Taube och Dan Andersson tills jag blivit tyst och somnat. Jag är helt säker på att det är från den tiden de visorna fastnade hos mig. Jag bestämde mig för att göra likadant när min kommer. Sen berättade Petter att han hade skrivit en låt till mig. Han spelade och sjöng den 4 gånger, jag ville höra om och om igen. Den var jättefin och jag grät floder, men ikväll var det bara lyckotårar. Det kom lite för mycket mygg och mamma var orolig att grannarna skulle bli arga om vi fortsatte sjunga, så vi gick in. Fin kväll. Jag älskar min fina familj.

Vet ni vad? Jag kommer inte på ett sketet dugg att skriva. Jag har gått och funderat i flera dagar på vad ett finurligt inlägg skulle innehålla. I avsaknad av aktiviteter och saker att göra, borde jag faktiskt ha kommit på något nu vid det här laget. Ni är väl smarta nog att förstå att det enda jag tänker på är att jag har en bebis i magen. Min humor sträcker sig inte längre än till att jag skulle döpa denna bebis till namn som: Bengan, Gud, Bestefar eller Hunden. Ni ser, inte så roligt för andra. Men läsarantalet har stigit med ca 130 % och då antar jag att ni ändå är lite mer intresserade av mitt liv än förut.

Jag är i Stockholm och bor hos Erling. Jag kallar dessa dagar semester för på lördag börjar jag jobba igen och sen är det knappt en dag ledigt tills jag flyttar hit. En liten tanke finns på att trots allt följa Bestemalen till Irland i några veckor, med vissa ändringar. Istället för att vi ska dricka oss fulla på Guiness varje kväll, så får Bestemalen dricka dubbelt och få lika stor mage som jag. Och istället för att dansa med redheadedirishboys så får vi gå på irländsk mammagymnastik. HA!

Verkar det som om jag har distans till graviditeten? Verkar jag cool och säker? Ja men tackar. Tyvärr måste jag erkänna att bloggen bedrar. Jag har lika myket distans till detta som Peter Siepen har till sitt kändisskap. Alltså ca 0,1 procent. Jag är livrädd, orolig och nojjig mest hela tiden och varje gång som någon människa kommer lite nära på gatan är jag säker på att den ska slå mig i magen med ett basebollträ. Detta har hänt 5 gånger hittills, men då bara med plastträ. Tur det.

Lite annat roligt:
- Det var nu ett år sedan jag rakade benen. Det syns ingenting! Konstaterat: Jag har ingen hårväxt på benen.

- Bestemalen och hennes Bestesyster sitter på ett flygplan till Prag nu. De ska "Fortsätta utforska världen" Eh hehe?

- Nikotinfritt snus smakar som kattsand.

- Igår skällde en gubbe ut mig när jag plockade blad från hans häck. Alltså inte rumpan, hans trädgårdshäck. Han skrek så att slemmet sprutade och frågade sig själv och mig "Vad är det med ungdommar nu förtiden?"

Ja, det var det. Och, tack för alla fina kommentarer.

Jag känner att det får vara dags nu. Idag får vara dagen när detta blir officiellt. Jag hade från början tänkt att låta ryktet ha sin gång och kanske lägga av med Nakeddays. Men, icke. Jag gör tvärtom. Jag berättar hela historien så får ni veta sanningen, från min sida. Detta blir ett ganska privat inlägg och kanske lite väl avslöjande, men jag känner att det behövs. Jag står för detta och vill inte behöva skämmas för något. Här kommer det.

---

På Karl Johans Jubileumskonsert kryllade det av människor. Man hälsade glatt på gamla vänner, tjoade glatt på sina fina grundskolelärare och man pratade med de som korsade ens väg. Någon som korsade min väg var Erling Bronsberg. Vi snackade emellan låtarna, om ditten och datten. Ditten var att båda bodde i Stockholm och datten var att vi gillade samma musik. Vi bytte leende och nummer.

Ja, detta följdes av att vi sågs i Stockholm. En onsdag kollade på när hans band spelade och helgen efter följde jag med honom och hans kompisar ut på krogen. Vi hade kul och var galna på Söder. Vi sov hos mig den natten. Vi sov kanske två timmar och vaknade intet ont anandes om vad som hänt.


Det gick ett tag och vardagen började innehålla trötthet och illamående. Jag låg hemma i mitt rum och sov mest hela eftermiddagarna och fick knappt i mig någon mat alls. Natten till skolavslutnigen började jag ana att jag var gravid. Jag låg klarvaken hela natten och funderade fram och tillbaka på om detta kunde vara möjligt. Jag åt ju p-piller... I en vecka gick jag och väntade. Väntade på mens, väntade på att illamåendet och smärtorna i brösten skulle upphöra. Jag väntade också på mod till att köpa ett test. Jag vågade helt enkelt inte. Tillslut insåg jag att vare sig jag var gravid eller inte så skulle jag inte bli klok förens jag såg det med egna ögon. Jag köpte ett test, lade det i min byrolåda och väntade lite till.

En morgon vaknade jag tidigt och mina första tankar var "Nu jävlar gör jag det" Jag tror faktiskt att jag innerst inne vetat att det skulle bli ett "gravid-streck" på stickan. Samtidigt som jag vart chockad och fick lägga mig ner på golvet och låta världen snurra ett tag, så var jag ändå ganska förberedd. Jag hade ju faktiskt misstänkt det ett tag.

En timma sernare gick jag till jobbet som en zombie. Jag försökte fungera som en normal människa. Det gick sådär.

Jag och Erling pratade i telefon på kvällen och bestämde träff i Stockholm på fredagen. Jag ville inte berätta på telefon men jag försökte låta lite "förberedande" på rösten, för att han skulle förstå att något hänt. Det har jag nu i efterhand fått höra att han inte gjorde. 

Jag visste att jag inte ville göra abort. Jag visste att jag inte skulle klara av det. Jag vill klargöra att jag är för abort. Jag anser att de människor som menar att abort är omoraliskt, oetiskt och fyskam, är ute på hal is i sina åsikter. Det är kvinnans rätt att välja vad hon vill göra när hon är gravid. Känns viktigt att skriva min ståndpunkt där, men det känns dock för privat och lite onödigt att dra upp mina personliga anledningar till att inte vilja göra abort.

Med vemod, spänning och med en släng av iver åkte jag till Stockholm och mötte Erling på södra station. Det spöregnade och vi gick under hans paraply. Vi gick till en resturangbar och satte oss vid ett väggbord. Jag drog ett djupt andetag och berättade. Därefter följde ett långt samtal. Lite tårar, lite skratt. Ett mycket bra samtal som jag aldrig kommer glömma i hela mitt liv.

Bara några timmar senare, på tåget tillbaka till Örebro bestämde  vi oss för att behålla det. Varför nu detta, kanske ni tänker? Jag vet inte om jag kommer kunna förklara med de rätta orden, hur jag tänkte. Men jag kan försöka.

Jag har alltid försökt följa min instinkt. Jag har aldrig mått bra om jag tvingat mig själv/blivit tvingad till något som känns fel. Ska man följa sin instinkt är det bra om man känner sig själv. Man ska ha en klar bild av vem man är och vart man står. Jag vet att jag inte är klar med mig själv, kanske blir man aldrig det? Men något som jag vet är att jag känner mig själv såpass väl att jag skulle må dåligt för resten av mitt liv om jag gjorde något som hela min instinkt och mitt inre jag skriker "NEJ NEJ NEJ" åt. Sedan känner jag en hissnade känsla i hela kroppen.

Jag ska inte bara kalla det mitt beslut, även fast det slutgiltiga beslutet är kvinnans. Erling har självklart haft ett ord med i spelet. Det är inte min sak att skriva ner allt han känner, men jag kan avslöja att han är glad och "går runt med ett leende på läpparna hela dagara" som han sa. Vi är involverade exakt lika mycket och lyckligtvis har vi kommit överens, helt och hållet. Vi ska ha barnet tillsammans och i Augusti bär det av till Stockholm igen. Vi ska bo där ihop och jag ska jobba i höst, sen kommer det en liten bebis i februari... kära nån! Jag vill också tillägga att Erling är en väldigt fin människa och jag känner mig väldigt trygg med honom.

Kanske blir det mycket snack nu. Tidigare hade jag blivit knäckt om jag fick reda på att det snackades om mig utan att jag hade möjlighet att försvara mig. Jag är känslig gällande sådant. Men nu känner jag att fan, det får väl bli snack då. Vi vet vad vi känner och vi vet varför vi gör detta. Det finns inte en tvekan på att detta barn kommer bli överöst med all kärlek i världen. Pengar finns, jobb finns, stöd finns. Och det finns en vacker förväntan.

Jag är lycklig.

Till er som vetat detta ett tag. Tack, ni har varit så fina. Ett speciellt tack till er som var hemma hos Agnes på midsommar. Ni gjorde mig så rörd. Kommer aldrig glömma eran reaktion.

Nakeddays då? Det blir ingen Mammablogg. Det blir en fortsatt humor-lycko-bob-blogg. En fortsatt Nakna glada dagar med bob, ja! Självklart kommer jag skriva om det här men jag kommer inte skriva om blöjor och bajs.

Eran Johanna