Sitter i soffan med flis i famnen. Hon har somnat där så detta inlägg skrivs med en hand. Tänkte förklara mig, att detta kommer ta lång tid att skriva, så att ni vet... men eh, det märker ju inte ni av. Vilken knäppis man kan vara ibland.

Idag för ett år sedan låg jag och Felicia, tre dagar gammal på bb. Det var sen kväll och jag kunde inte sova. Det skulle bli första natten vi var själva i rummet, trodde jag. Tidigare hade vi haft en rumskamrat som fått åka hem med sin son tidigare under dagen. Medans jag låg där, vaken, och lyssnade på Flisans andetag öppnades dörren och in kom våra nya rumskamrater. Eftersom det var sent och jag inte ville störra den nyförlösta mamman och det nyfödda barnet sa jag till en början ingenting. Efter ett tag vaknade Flisan och jag fick ta upp henne. Jag pratade lungt med henne medans våra nya rumskamrater inte heller kunde sova. Tillslut började vi prata, mamman och jag. Vi satt med ett skynke mellan oss och pratade i flera timmar. Det var så fint på något sätt, tänker på det väldigt ofta. Vi var båda förstagångsmammor och allt var så nytt. Tror jag sa mer till henne där då än vad jag knappt berättat för vänner jag känt i många år. Ida, om du läser detta, jag är så glad att vi träffades den kvällen på bb. Du och Jack kommer alltid betyda något för mig.