Här var det tomt. Jag har haft tid och allt det där, men inte haft något att skriva om. På nätterna, precis innan jag somnar kommer jag alltid på en jäkla massa grejer att skriva om. Bloggen, låtar, insändare och noveller. Allt möjligt. Tänk så mycket ideer jag har. Och så somnar jag och på morgonen, efter morgonsnusen, i 05:30-dvalan som Flisan tvingar mig att leva i, minns jag alltid att jag hade kommit på så mycket bra. Men vad var det? Inte en endaste liten bokstav kommer jag ihåg, bara att jag hade tänkt ut så mycket... men VAD? Då på morgonen, varje morgon, bestämmer jag mig för att jag ska ha en liten bok och penna bredvid sängen som jag alltid, utan ursäkter, ska skriva ner saker jag kommer på i. Men sedan tar frukosten, leken, dagen, eftermiddagen och alla bestyr över och sedan är det åter kväll och natt igen. Inte skaffar jag någon bok. Denna blogg lider av min glömska. Så ni får nöja er med Flistalk och lite halvdanna inlägg om vårt liv, tills jag blir bättre på att minnas.

Idag när Flisan vaknade efter en förmiddagslur så lade jag mig bredvid henne på sängen och tog hennes hand. Såg på henne. Hon låg fortfarande med nappen i munnen, såg lite sådär bebisaktigt nyvaken ut. Rufsig hår och varmröda kinder. Då tänkte jag att jag ville stanna tiden. Stanna tiden länge, länge och ännu längre! Det är så fint nu med livet. Felicia är en sådan glädje och jag vill stanna i hennes gosiga fas, där hon kommer fram och pussas och klamrar sig fast och säger "mamma" i mitt öra. Tiden får gå. Men inte så snabbt.