Nu ikväll, när jag nattade Felicia tänkte jag återigen på hur underligt det egentligen är att hon legat i min mage. Lång mening där. Nu är jag medveten om att alla människor legat i magar, det är inget unikt på något sätt. Men ändå. Att Felicia låg där, i nio långa månader, det kommer jag aldrig förstå helt och fullt.

Tänkte skriva om en annan sak. Men blanda inte det samman det ovan skrivna. Jag kommer alltid tycka att det var värt allt i världen att föda Felicia, inte något snack om det. Jag brukar ju inte vara så privat i bloggen, men idag tänkte jag vara det. Dels för att jag vet att flera känner som jag och dels för att jag vill skriva av mig lite om det.

Det handlar om kroppen efter graviditeten. Hur förändrad den är. Jag hade läst om kvinnor som började älska sin kropp efter graviditeten, som fann sig mer kvinnliga och "såg upp till den" för att den så fantastiskt och duktigt fött ett barn. Visst, det sistnämnda kan jag skriva under på, att kroppen är fantastisk på det sättet. Men det andra... det kan jag inte skriva under på.

Jag har väldigt svårt att acceptera att kroppen blivit som den blivit. Jag har snart gått ner de 40 kg jag gick upp under graviditeten. Ca 20 av dessa var vatten och försvann väldigt snabbt. De andra har runnit av i och med amning och barnvagnpromenader. Så vikten handlar det inte om heller. Överflödig hud, djupa bristingar och sönderammade bröst. Det syns inte med kläder på, men det är mig ingen kul grej att kolla i spegeln numera. Gör jag det blir jag ledsen, kollar bort och försöker tänka på något annat. Självförtroendet har fått sig en riktigt törn, minst sagt.

Jag blir irriterad på mig själv att det ska vara en sådan stor grej. Tycker att det finns extremt mycket mer väsentliga saker att bry sig om, ens kropp, som dessutom fött barn, borde vara en mindre sak att bry sig om. Det som också stör mig är att vad jag än gör så kommer det finnas kvar. Överflödig hud kan bara opereras bort, likaså de djupa bristningarna. Brösten kräver bröstlyft. Och ingetdera överväger jag ens, det finns inte i min värld att göra skönhetsoperationer. En del av den överflödiga huden kan försvinna om man tränar magen extremt mycket, har jag läst. Får väl hitta motivation till det.

Jag skäms lite när jag skriver det är. Jag vill inte att det ska verka som att jag sitter och tycker synd om mig själv. Är medveten om att jag fick ett friskt och levande barn, är väldigt tacksam över det. Det finns de som inte fått sin havandeskapsförgifting upptäckt så att barnet och mamman farit illa. Så jag ska verkligen inte klaga. Men det är väl inte riktigt det jag gör kanske. Mest skriver av mig, vad jag finner är jobbigt.

En dag vet jag att jag kommer komma över detta och inte ens tänka på det. Man vänjer sig ju. Men fram tills dess är det nog bara att intala sig själv varje dag att det är en oväsentlig grej som inte spelar någon roll. Men som det känns nu, spelar det roll.

Återigen. Det handlar absolut inte om att jag på någotvis ångrar graviditeten. Är bara ledsen hur påverkad kroppen blev av den + hur påverkad jag blir av förändringen.