Erling och Felicia ligger och sover på soffan. Jag är väldigt pigg av någon otroligt konstig anledning och har tråkigt. Funderar på om det vore väldigt fel av mig att skrika högt så de vaknar? Tåls att tänka på.

Jag funderar också på hur jag ska blogga i fortsättningen. Helst av allt skulle jag vilja skriva inlägg med rubriken "Felicia", och bara skriva om henne. För hon är faktiskt det enda jag tänker på just nu. Men samtidigt vill jag ha kvar er läsare och jag tror ni snabbt skulle tröttna om jag skrev "Nu är Felicia arg, nu vill Felicia ha mat, nu ska Felicia sova" så jag får helt enkelt låtsas att jag tänker på annat och skriva om det.

Precis innan Felicia föddes så kom en artikel om mig i tidningen Nollnitton ut. Den handlade om bloggen och graviditeten. Eftersom läsarantalet stigit rätt rejält sen den artikeln kom så gissar jag att några av er hittat hit via den. Er säger jag välkomna till! Och tänk på -  för att citera mig själv från artikeln - "Ta det jag skriver med en nypa salt" (tror jag sa så, om inte så kan det väl inte vara olagligt att felcitera sig själv?) Ni som läst artikeln kanske är döda. För bilden på mig var så fruktansvärd att i alla fall någon måste skrattat ihjäl sig. Jag tycker faktiskt inte att man behöver ta bild på en jävligt svullen höggravid kvinna UNDERIFRÅN. Nu ska jag inte sitta här och säga "Jag är snyggare egentligen" för jag är fortfarande svullen och dann, men just det här med underifrån förstår jag inte riktigt. Bilden skriker "HON HAR DUBBELHAKA" Lite som att fotografen ville trampa mig på tårna. Fast det hade jag ju ändå inte känt, då de svullnat upp till de trippla. 

Om ni bara visste vad jag har grinat åt era kommentarer/sms/mail om förlossningsberättelsen. Det var rätt tid att skriva den då, ganska tätt inpå. För hade jag skrivit den idag hade det nog varit mildare. Det är sant som de säger, man glömmer. Otroligt snabbt. Nu känns det inte lika ångestfyllt att tänka tillbaka på smärtan och jag frågar mitt dåtida jag själv om det verkligen var så jobbigt. Ja, det var det. Men jävlar, vad (återigen) snabbt man glömmer. Efter förlossningen lovade jag mig själv att jag aldrig mer i hela mitt liv skulle klaga på om det gjorde ont. Nu går jag här varje dag och stönar över smärtan i kroppen och har redan brytit mitt löfte. Men FAN vad ont det gör och FAN vad jag vill bli smärtfri. Snart så, hoppas jag!

Tänker lite på min lägenhet. Den står och ruttnar borta på Lövstagatan. Det ligger fortfarande lite frukt och glas kvar på golvet från när jag tappade fruktskålen. Jag plockade upp det mesta några dagar innan sjukhustiden började, men jag orkade inte ta upp allt. Jag förstår överhuvudtaget inte hur jag kunde röra mig på slutet, hatten av för mig! Och hatten av för den som åker till min lägenhet och städar innan jag och Felicia flyttar in. Det blir nog mormor och morfar Kroon. Apåråpå morfar, alltså min pappa. Jag skrattar åt att han är morfar. Det låter så gammalt och han har åldersskräck. Han är 43 år och kunde inte se mindre ut som en morfar. Bara för att ha lite kul, kan inte alla som träffar honom säga "Hej Morfar"? Bra!

Jag har tänkt klart. Jag ska skrika högt så de vaknar.
Hejdå