Jag brukar inte skriva sådana här inlägg och det får bli en engångförteelse. Jag är lite förbannad. Eller förvånad. Eller trött. Vet inte riktigt vad.

Jag vet att väldigt många vill träffa Felicia och det har jag full förståelse för. Och jag är glad att så många vill träffa henne, det är inte det. Det kanske har tagit lite längre tid för oss att ta oss ut än det normalt brukar. Jag hade trott att jag skulle vilja träffa folk på en gång, men så blev inte fallet och det har jag förklarat. De flesta är mycket vänliga och förstår att vi inte riktigt är redo att gå ut än. De flesta har vettet att förstå att det tagit tid utav en anledning. Sen idag, har jag fått höra antydningar och uttalanden om att "Varför kan vi aldrig få träffa henne?" "Suck" och "Hur lång tid kan det ta?" VA? Jag tycker jag har varit öppen med varför jag inte orkar mig ut än och tycker det är mycket märkligt att detta ska vara något konstigt. Varför är det andras uppgift att avgöra hur länge man ska vilja vara ensam med sin bebis? För vet ni vad? Inte ens min bästa vän har träffat Felicia än!

Kanske är det här den mest känsliga tiden i ens liv. Jag försöker lära känna Felicia. Jag försöker känna mig trygg i mammarollen. Jag försöker få min kropp att läka. Jag försöker förstå att allt inte kändes som jag trodde det skulle göra. Ska jag då samtidigt behöva stå till svars för att jag inte orkar springa ut på stan, vara superpigg och sådär nyförälskad i sin bebis som mammor "ska" vara. Jag är nyförälskad i min älskade Felicia, men för mig själv än så länge. Och kommer vilja vara det ett tag. För att känna in och efter.

Detta riktar sig absolut inte till er som ringer och frågar hur vi har det. Det riktar sig heller inte till er som frågar efter att träffa Felicia. Det blir jag som sagt bara glad av! Fortsätt jättegärna höra av er, det är underbart! Det riktar sig till de som jag just skrev, antytt och uttalat sig negativt om detta. Så jag ber, sluta! Jag blir bara ledsen och drar mig ännu mer.

Så, nu var det skrivet.
Hej!