För mig har årsdagar alltid haft en särskild betydelse. Jag minns alltid datum när viktiga saker skett, och när datumet på de händelserna infinner sig varje år, så tänker jag extra mycket på det. Jag minns tillexempel när jag fick min första kyss. 1 oktober 2004. Så varje 1 oktober tänker jag på det.

Den 15 juni, om två dagar, är det 1 år sen jag fick reda på att jag var gravid. Och den 18 juni, om 5 dagar är det 1 år sen jag bestämde mig för att fullfölja graviditeten. 1 år sen hela livet tog en rejäl svängom. Så mycket som hänt sen dess, så mycket trodde jag inte kunde hända på kanske 10 år. Så mycket glädje, tankar, tårar, sorg och smärta. Mest glädje. Så mycket nya erfarenheter. För ett år sen var jag faktiskt en annan människa. Det går inte att vara densamma efter att ha varit med om denna förändring, helt omöjligt.

Jag kände inte alls igen mig själv under graviditeten. Jag blev väldigt påverkad av hormonerna och intrycken, var ängslig. Jag frågade mig själv ibland "Vem fan har jag blivit?" och oroade mig för att jag aldrig skulle hitta tillbaka till tjejen som jag kände mig som. Det fanns en känsla av oklarhet, en stor dos av förrvirring. Minsta motgång gjorde mig förkrossad, om det ens fanns någon motgång, kanske egentligen ska skriva att minsta ynka svårighet gjorde mig förkrossad. Det var aldrig så att jag ifrågasatte mitt val att bli mamma, på den punkten kändes det klart och tydligt att det var 100 % rätt. Men allt det där andra. Relationer som alltid hade känts självklara blev helt tvärtom, svåra och motiga. Jag bröt med folk. Klarade inte riktigt av om folk ifrågasatte mig. Den styrkan jag alltid känt att jag haft i att stå upp för mig själv och mina åsikter, den försvann någonstans där, mitt i alla hormoner och intryck.

Jag har förstått nu att man kan känna sig stark och svag på samma gång. Det visste jag inte innan. Mitt i denna mentala förändring, där jag vacklade hit och dit i känslorna kände jag mig också starkare än någonsin. Jag hade tagit det största beslut jag behövt ta i mitt liv och jag ångrade mig inte en sekund. Jag blev stark av att inte känna någon ånger. I samma takt som mitt barn växte i magen, växte också jag, och då menar jag inte bara om magen. Vi synkade liksom varandra, mitt barn i magen och jag. Stark och svag på samma gång.

Årsdagen för den stora förändringen närmar sig, nu är min dotter här och jag är inte gravid längre. Vart står jag då? Har jag hittat tillbaka till den jag var förut, till tjejen som jag var innan jag blev gravid? Svaret är nej. Är jag då samma tjej som jag var under graviditeten, hon som jag inte alls kände igen? Svaret är nej där också. Vem jag är nu kan jag inte riktigt sätta ord på än. Har inte riktigt hunnit reflektera över det, mitt i allt nya med blöjor, nappar, sömnlöshet och sanslös kärlek. Det lilla jag vet än så länge är att jag känner mig trygg här och nu med Felicia och att jag har en ny slags styrka inom mig. Jag har en enorm vilja att göra allt för henne. Jag vill för Felicias skull.

Ett år, en stor förändring -  en visdom.

---

Detta skrev jag egentligen för mig egen skull. Men då jag vet att det är många gravida och nyblivna mammor som läser bloggen tänkte jag att jag lägger ut det här, för jag kan tänka mig att många känner igen sig i det jag skrivit.
Kram!


Exakt ett år sen denna bilden togs.
Då var förändringen bara ett litet frö.