Så glömsk som jag är skulle det inte förvåna mig om jag snart glömmer att lägga i Flisan i vagnen när vi ska gå ut och gå. Allt försvinner ur mitt huvud. Saker, ord, viktiga tider ALLT! Vi var på middag hos Flisans farfar ikväll och halvvägs hem så minns jag (kors i taket) att jag glömt nappflaskan. Ringer Erling och ber honom åka och köpa en ny. När jag är hemma minns jag (återigen kors i taket) att jag också glömt amningsnappen. Var bara att be Flisans snälla farfar att åka hit med den.

En annan grej som jag märkt är att jag är så fruktansvärt rädd att hon ska dö. Det har smugit sig på den sista veckan och jag vet inte vad det är. När jag väl sover så vaknar jag varje kvart med en skräckkänsla och måste kolla länge om hon andas. Det låter ju nästan tragiskt komsiskt, det hör jag ju. Felicia är helt frisk och har inte haft några problem med något alls, varför skulle hon dö? Det har faktiskt gått så långt att min överlevnadstanke är "Om hon dör så dör jag också" för jag kan inte ens tänka tanken att leva utan henne. Jag berättade om min rädsla på Bvc och hon sa att de allra flesta nyblivna mammor har dessa skräckkänslor och att de brukar försvinna eller bli lite mildare efter några månader. Kändes lite skönt att höra att det var normalt och inget konstigt att känna såhär.

Kanske kommer hjärnans funktioner också tillbaka om några månader, det hoppas jag på! För att glömma tandborstning, äta, bebissaker och alla tider, det håller inte i längden. Skärpning på mig!