Idag var det dags för att besöka familjerätten. Jag har bävat inför det besöket länge, just för att det låter så läskigt. Jag hade sett framför mig en stor rättegångssal, en sträng domare med en sådan där vit peruk som de hade förr i tiden, poliser och vapen. Så var det inte. Det var en trevlig kvinna och ett litet rum. Allt gick bra och nu i efterhand blir jag full i skratt när jag tänker på konversationen som utspelades vid faderskapsfrågorna.
Familjerättskvinnan: Hur länge har ni varit ihop?
Vi (glatt): Vi har aldrig varit tillsammans
Familjerättskvinnan: Hur länge har ni känt varandra?
Vi (glatt): Nio månader!
HAHAHA! Perfekta familjen här alltså. Nej men nu är allt påskrivet och vi har gemensam vårdnad om henne, det känns mycket bra. När man bestämmer sig för att behålla ett barn med någon man inte känner så bra finns det ju faktiskt en stor risk att denna personen inte kommer finnas till för barnet. Det är ju en konstigt situation att helt
plötsligt skaffa barn med någon man precis träffats, det kan bli bråk om vårdnad, umgänge och allt sådant. Men allt sådant har vi sluppit tack och lov! Jag är så otroligt tacksam att Erling flyttade hit för henne och glad att Felicia har sin pappa till 100%! Det två klickade verkligen från första början!

Jag måste ändå säga att det där med faderskapserkännande/utredningar är allt bra konstiga. Bara för att vi inte lever ihop var jag tvungen att svara på om jag hade haft sex med någon annan under tiden hon blev till. Hade vi sagt att vi var tillsammans hade jag inte fått den frågan. Sedan berättade kvinnan att man aldrig kan tvinga någon till ett DNA-test så det är hur enkelt för en pappa som inte vill vara pappa att säga "Nej, jag är inte pappan" och sedan försvinna ur ungens liv utan några som helst åtaganden. Sjukt system.

Det var allt för mig ikväll. Trevlig fredagsnatt!
Bjuder på en underbar bild, tagen av Lejon.
Mariaerikssonphoto.com