Ibland känns det åt helvete med allt. Har känt så i några dagar. Försäkringskassan kan ta sig i rumpan. Jag frågade dom hur jag skulle kunna betala min hyra, när de SLARVAT bort min föräldrarpenningsbegäran. "Det är sådant som händer" fick jag som svar. Kul, när det är ens enda inkomstkälla, som jag har RÄTT till. Nu har jag backup och folk som kan hjälpa mig med pengar den här månaden, men jag avskyr känslan detta slarveri ger. Jag är inte utförsäkrad och faller inte pladask ner i helvetet om jag inte får pengar av fsk, men sådant här ska funka, det finns många, väldigt många som inte kan få den hjälp jag får när fsk svinar. Jag AVSKYR hur det här fungerar, och det ska jag skrika högt på söndag.

Någon jag inte avskyr är min dotter. Hade inte hon legat och jollrat nu hade jag fortsatt tycka att det var helvete nu. Tack för att du finns Felicia Rosa Vilde Erlingsdotter Kroon (I know, världens längsta namn) Igårkväll när jag var ledsen och smågrät lite grann, så kollade hon på mig med sina stora ögon och började prata sitt fina bebisspråk. Jag inbillade mig att hon förstod och ville trösta sin mamma. Det lyckades hon med. Jag älskar henne.

Nu är det dags att sluta deppa! Hej!