Jag är dålig på att må bra i ofrivillig ensamhet. Konstig mening. Lika mycket som jag älskar ensamhet, lika mycket hatar jag den. Jag älskar att kunna gå iväg, få vara ifred och sjunka ner i en eller annan djup tanke. Ofta har jag kollat tillbaka på perioder i livet då jag varit mycket ensam och vuxit i mig själv. Som när jag bodde i Stockholm och väldigt ofta spatserade runt ensam på gatorna. Den tiden uppskattar jag och längtar tillbaka till ibland.

Den delen av ensamhet som jag hatar är den ofrivilliga. När tankarna nästan kväver mig och gör mig snurrig. Det blir mycket sådant nu. Ena stunden glad andra stunden ledsen. Ena stunden klok, andra knäpp. Det är i de ledsna och knäppa stunderna jag hatar att vara ensam i.

Ikväll var en sådan stund. Jag går inte hand i hand med de kvällarna, vi går på olika sidor och jorden och förstår inte varandra. Nej, jag blir allt annat än klok.

Försökte ändå göra någonting bra av kvällen. Tände mina nya doftljus och skalade nyinköpta clementiner. Luktade på skalen och släckte ner rummet. Gjorde en spellista med vagvisor till lilla flickan. Tårarna rann när Sven-Bertil Taube sjöng Sov på min arm. Hon rörde sig mer än hon gjort förut. Hon finns. Hon hör vad jag säger. Min lilla tjej.

Sov på min arm!
Natten gömmer under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm snart du drömmer,
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.
Fångas igen. Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Jag kanske blir klokare om jag sover. Det blir jag nog.
Hej.