Nu är det dags att växla pengar, hämta pass, joxa med Rakel och säga "hejdå föralltid" till Bestemalen. Hon är mycket orolig för mig och bebisen. Hon tror att vi kommer dö i London. Jag tror jag ska fejka min död och sedan aldrig mer höra av mig till henne.

Idag går jag in i den veckan där barnet skulle kunna överleva om den föddes. 23. Det är ju sanslöst... När jag läste det tänkte jag i en sekund "Men kom nuråå!" Men självklart vill jag inte det på riktigt då hon ska växa färdigt först och få stora fina bebiskinder som jag kan nypa i. Vi väntar till februari. Jag är ett virrvarr av känslor inför detta. Det känns skräckfylltfantastisktglädjeorolyckarädsla. Försöker förstå hur mycket jag kommer älska henne men det går inte. Älskade lilla!

Nu har jag ätit 10 clementiner på raken och ska snart gå och dunka huvudet i väggen för att vakna till från min resfeber/bebisfeber/älskabebisfeber/clementinchock. Vi tar paus tills fredag, då jag inte kommer sitta på internetcafe i London.

Hej!