Just ikväll är jag lite känslosam. Detta beror på mycket. Hux flux så ska jag flytta till Stockholm på lördag och det innebär ju då att jag flyttar hemifrån i övermorgon. Jag får inte träffa min familj, de kommer hem på söndag. Sen så saknar jag Malin något fruktanvärt. Om hon var här nu så skulle vi ligga på min säng och skratta och gråta om vartannat. Hon är oumbärlig. Det finns ingen som hon. Jag svär, ingen.

Jag satt och läste igenom hennes blogg. Jag satt och asgarvade och störde Eddie som läste (förlåt). Sen hittade jag en dikt/text som hon skrev till mig strax innan hon åkte till Australien i somras. Då slutade jag asgarva och blev gråtmild istället. Den är så fin och personlig. Jag älskar henne och hatar att hon är så långt borta. Här är texten i alla fall

---

Jag har länge bott i en stad, men levt i en dröm

om en plats, någon annanstans.

Du vet, att här får jag aldrig ro

det ligger ett för långvarigt mörker över Örebro

Men på en bänk i centrum syns ett ljus

luften fylls av ett välkänt skratt och jag ler

Bländande sångröst, är vad många vet.

Din strålande personlighet lyser ännu mer

Vi tar av längs gatorna tillsammans

den här sensommaren, i väntans tider

Ikväll är glädjen dämpad.

Ditt ansikte är en spegel, jag vet att du lider

Här kan centrum vittna om våra år

bort till skogarna i väster, och där, på en skolgård

Har många ord sagts, men osagda finns kvar:

Du har gjort Örebro bra

Dagar då Karolinskas väggar stängt oss inne

har kvällen varit en permission

som vi skrattat oss igenom, över gator och torg

I en grå kuliss,

har dina galna infall varit en skyddande borg

Men jag kan inte bo i en stad, måste leva ut min dröm

Vi har vandrat här länge, du har satt djupa spår

Kan aldrig gå skilda vägar

Jag är fri, men behöver dig nära

Vart vi än är, är vi alltid nära