Nu har Flisan åkt och jag känner mig naken. Det gör jag alltid första timmen om hon är någon annanstans. Enda sen maj 2010 har hon varit tätt intill mig. Första 9 månaderna i mig och senaste 4,5 månaderna mestadels vid min sida. Har inte riktigt lärt mig än vad jag ska göra av tiden när hon inte är här. Moderskänslorna skriker att jag överger henne varenda gång vi inte är i samma rum. Larvigt med sant. Men det är tydligen natuligt att känna så, speciellt första halvåret. Tur är väl det, för vilken knäppis man blir av att älska sitt barn.

Det handlar inte om oro, dessa känlsor. Jag har aldrig någonsin känt ett obehag eller någon misstro när jag lämnar henne. Är tacksam för det. Ryser vid tanken på hur det skulle kännas om jag var tvungen att lämna henne till någon som jag visste inte brydde sig om henne lika mycket som jag. Vilken hemskt känsla om man visste att ens barn for illa. Är lycklig och tacksam att jag slipper det, evigt tacksam. Så nej, oro handlar det inte alls om. Det handlar nog mest om saknad och närhet.

Man säger att spädbarn är totalt beroende av sin omgivning och kan inte klara sig utan dom, då dör de. Det är sant. Jag tror och känner att det faktiskt är tvärtom också. Jag är beroende av henne. Hon är mitt liv, hon betyder allt. Tog någon henne ifrån mig skulle jag inte fungera. Visserligen är jag vuxen och kan äta och klä på mig själv, och jag ramlar inte ner från saker om ingen håller i mig, till skillnad från min bebis. Men känslomässigt, där tror jag att jag är mer beroende av henne.

Jag måste jobba med att göra något av tiden hon inte är hos mig. Ibland blir det bara att jag sitter och stirrar på en film eller sover bort tiden. Speciellt var det så i början, jag har blivit bättre. Men bättre kan jag bli! Moderskänslor... alla dessa moderskänslor. Trodde aldrig de kunde bli såhär starka. Men, hon har det bätte än bäst hos sin pappa, det har jag aldrig tvivlat på. Det är bara jag som är en känslomässig, Feliciaberoende, älskande mamma.