Igår morse när vi steg upp och jag skulle sätta på datorn var den totalt död. Död som en gammalt lik. Jag blev arg och funderade på hur i helvete jag skulle skaffa fram pengar till att laga den. Jag hade ju bara haft den en månad! Den förblev stendöd vad jag än gjorde. På kvällen gick alla mina lampor sönder också, och mina två sista tallrika (fast det var mitt fel). Vid midnatt var jag ur som 17 och tände ljus i hela lägenheten, åt köttbullar ur ett glas och försökte läsa en bok. Men den dåliga kvaliten på mina värmeljus räckte inte långt och ännu surare gjorde jag Flisan sällskap i sömnens land.

Imorse skulle pappa hjälpa mig med datorn. Jag förklarade att den var DÖD och det skulle inte funka. Pappa tryckte på startknappen och datorn gick igång. Jag gav fingret åt datorn. Självklart blev jag glad att den funka igen men varför jävlas så med mig? Pappa frågade retsamt om jag testat att trycka på startknappen och då var jag nära att säga något dumt, men det ska man ju inte göra till sina föräldrar, så jag bet mig i läppen och höll tyst. Självklart hade jag tryckt på startknappen, 4 miljarder gånger, men den ville sig inte då. Jaja. Slutet gott allting gott, som man brukar säga.

Nu har jag tvättid i fem timmar. Kommer ni ihåg inlägget när jag skrev att jag älskar att tvätta och att jag känner mig lite cool när jag tvättar? Jag tar tillbaka det! Vad jag avskyr det. Felicia har ju kläder i exakt alla färger och likaså jag. Det blir för många vändor dit helt enkelt. Ska enbart börja köpa svarta kläder till oss från och med nu. Vi ska bli gothare. Som tur är kunde mina föräldrar ta ut Flisan på en promenix så hon slipper hänga på min höft medans jag tvättar.

Skriver mer ikväll.
Ha en fin dag.