För några veckor sedan när Erling var på besök hos mig så läckte mina bröst. Av mjölk. Jag tyckte detta var lite genant men tog det mest på skoj. Han kommer ju ändå se mig föda ett barn, så vafan liksom. Sen dess har det varit lungt med läckandet och jag trodde det hade varit en engångsföretelese, att det rann igenom såpass mycket. Tyvärr inte.

Häromdagen på jobbet gick jag runt och undrade varför alla kollade på mina bröst. Att det blivit större, javisst. Men för det brukar väl folk inte glo? Jag gick på toa och såg att högra sidan där tutten sitter, är alldeles blöt. Detta syntes mycket väl då jag hade en klarröd tröja. Jag ville spola ner mig själv i toaletten och för alltid leva i avloppet, verkligen för alltid. Men det gjorde jag inte. Istället gick jag ut, skrattade ansträngt och drog något dåligt skämt om att inte hålla sig torr. Betedde mig nog besynerligt, men fanken vad jag skämdes. Fick låna en flis, som jag självklart inte kunde knäppa. Då tog jag på mig den bakochfram med dragkedjan öppen på ryggen. Vet inte vad som såg mest dumt ut, men det alternativet kändes bäst där och då.

Jag vet inte hur jag ska beskriva hur jag ser på mig själv efter detta hände. Hm, ska försöka. Inte för att jag brukar tänka på mig själv som en person som folk vill hångla med. Men om vi säger så, att jag var en person som folk ville hångla med, så tänk tvärtom. Jag ser mig själv som en person som absolut ingen människa skulle vilja hångla med. Låter det nu som att jag är mycket ledsen för detta? Då låter det fel. Jag är tillfreds. Jag har ju min bröstmjölk.