Idag har jag tvättstugan. Inget mer med det egentligen. En vanlig jävla tid i tvättstugan, som jag bokade in en helt vanlig jävla dag förra veckan. Borde verkligen inte vara något mer med det. Men tyvärr är det mer med det för mig. Jag känner mig nämligen lite cool när jag har tid i tvättstugan.

Ni som läste nakeddays när jag precis hade flyttat till Stockholm, kanske minns att jag kände mig cool när jag åkte tunnelbana. Kände mig av någon helt oförståerlig anledning som en filmstjärna... Hela grejen med att känna sig cool när man åker tunnelbana blir ju sanslöst ocool och det var jag också medveten om. När våren kom hade jag kommit över coolhetsgrejen och tänkte inte något mer på det. Sen dess har jag inte känt mig cool en enda gång. Fram tills nu då.
 
Hur ska jag förklara detta nu då? Jag klär mig medvetet som om "jagintebryrmigettduggidagförjagskabaratvätta" Jag anstränger mig alltså för att passa in i tvättstugan. Sad. Sedan suckar jag lite när jag sorterar och tvingar mig själv att tänka hur tråkigt detta är. Egentligen tycker jag att det är roligt. Väl i tvättstugan känner jag mig rebelisk när jag inte mäter upp tvättmedlet, utan bara häller i på känsla. När maskinen är klar dröjer jag kvar en stund i lägenheten för att inte vara en stressad människa, när allt jag egentligen vill är att springa ner och lukta på kläderna. När jag ska hänga kläderna i torkrummet känner jag mig som Linus-Ida, ni vet hon som hjälper Madickens familj med städ och tvätt. Jag har alltid tyckt att hon är cool. Något som inte Linus-Ida hade var en stor och stark fläkt som torkar kläderna. Men det har jag och den står jag framför i ca en kvart och leker att mitt hår blåser på filmstjärnevis.

Nu sitter jag här och ska snart gå ner och ta ut en ny maskin. Känner att jag verkligen borde skärpa mig, sluta gå runt och vara sådan här. Har en teori om vad det beror på. Jag har alltid beundrat människor som verkar bekymmerslösa. Som inte hänger upp sig på minsta sak. Jag tycker att de är coola. Och något så bekymmerlöst som att tvätta, finns ju knappt. När jag gör detta bekymmerlösa ting, kanske jag blir lite mer som de coola bekymmerslösa människorna. Så tänker nog mitt undermedvetna. Fast, nu blir jag ju inte det. Det är ett stort bekymmer att jag är så ocool i tvättstugan. Men det får jag leva med.

Då var det sagt. Har ni något att bekänna?