Det blir ofta lustigt i huvudet nu för tiden. Det kan vara om jag sitter vid datorn och är inne i någon text eller liknande, så hör jag ett bebisskrik. Då kan det ta någon sekund för mig att minnas att jag är mamma åt en bebis som just vaknat. Också när jag går på stan själv, utan barnvagn. Då kan jag se en barnvagn och tänka en halv sekund "Åh, tänk när jag får barn", för att i andra halvan av sekunden komma på att jag ju har en dotter.

Det är inte det att Felicia inte är viktig och att jag inte tänker på henne. Tvärtom. Graviditeten och hennes ankomst... ja, jag har nog inte riktigt smält det än. Att jag bara för ett år sen var en förvirrad 19åring med ett oplanerat barn i magen. Att ett år kan ändra ens liv så mycket. Inte konstigt att man blir lite snurrig av det. Om varje år skulle se ut så, då skulle jag bara orkat leva få. Sen hade hjärnan kolapsat.

Ibland kollar jag på Felicia och tänker "Vem är du egentligen?" Jag frågar det för att jag nog inte riktigt förstår att hon verkligen är min. Att hon blev till trots ppiller och på bara en ynka natt. Att hon låg i min mage och sen kom ut och fortfarande var min. Alltid min dotter. Chockad. Ja, jag blir det fortfarande. Ser på henne och blir chockad över att hon finns här. Chockad över kärleken, den kärleken som man verkligen aldrig, inte ens om man ägnande en livstid åt det, någonsin kan förklara.

Utöver alla dessa snurrigheter och chockkänslor så blir jag kall när jag tänker på om inget av detta hänt. Om jag inte blivit gravid. Om livet bara skulle ha fortsatt utan att hon började växa i magen. I och för sig skulle jag inte vetat om detta liv då,  Felicia skulle inte varit någon jag saknade i det livet. Men ändå. Hon är ju så verklig och självklar nu, inte ens en liten snudd av overklig.

Vad man alltid ska grubbla. Ser ju att detta inte är riktigt klokt. Men, i vet, som jag skrivit så många gånger förr, att jag blir knäpp av allt det nya fina i mitt liv.

Underbart förvirrat och snurrigt knäpp.