Jag tillhör den stora skara människor som blir negativt påverkad av hösten. Skulle inte vilja kalla det deprimerad, men lite "ur fas" förklarar nog det hela rätt så bra. Förra hösten var en sådan höst. Men då spelade nog en massa hormoner in. Jag hade fel i nattens inlägg då jag skrev att Flisan skulle vakna om 5 timmar. Hon vaknade efter 3 timmar och var pigg som en lergök. Konstigt nog var jag inte trött utan låg med ro och busade med henne i sängen. Tog en kaffe och drog upp persienerna, såg att det var just höst ute. Blev glad. Bar Flisan ut till vagnen och gick ut på en långpromenad. Första höstpromenaden med min dotter kändes fin och hon såg plötsligt så stor ut där hon satt i vagnen och tuggade vilt på regnskyddet. Ni vet vårkänslor? De där underbara ruskänslorna som man kan känna av i slutet av april/början på maj, när våren nalkas. Så kändes det idag under promenaden. Höstlycka? Har väl aldrig hört något så galet.