Det kanske låter konstigt men jag tycker verkligen det är jobbigt att vara ensam i mitt hus på kvällarna nu för tiden (nu för gravidtiden). Speciellt att sova ensam i huset. Dels för att jag ofta får så ont i magen på kvällarna och även fast jag inte brukar väcka någon känns det alltid skönt att veta att någon finns. Det kryper på en jävla ångest nu när jag är ensam i helgen. Jag vet att det inte kommer in mördare och jag vet att det inte finns spöken. Det hela är bara så absurt, det finns ju ingenting att vara rädd för. Jag skäms när jag skriver detta men jag sökte för en timma sedan igenom huset, smygandes. Som sagt, jag skäms. Jag hade hittat min dator med internet påslagen och en konstig hemsida visades. Det fanns ingen annan i huset, jag kan alla gömstället och förklaringen till datorn, det var virus... Dumt fånigt barnsligt. Otrygg och feg som en liten råtta har jag blivit sen Bellman ploppa in. Märkligt.

Till något roligare. Idag gick jag och Cilla på stan. Jag är så glad att hon är tillbaka från Australien och vill helst inte lyssna när hon säger "Pappa kanske ska söka jobb där och då åker vi dit i tre år" TRE ÅR! Både hon och Bestemalen är resgalna, sicka kompisar. Jag gillar att resa jag med, men inte på samma sätt. Kanske är jag trist, men jag gillar Stockholm mest haha. Och nog är jag glad att jag flyttade dit, annars hade jag inte varit tjocko nu. Men nu passar Örebro bra för ett tag. Oj vad jag byter ämne, oproffsigt värre. Cilla, res gärna, men 3 jävla år, NEJ!

När jag skjusat Cilla till hennes syster mötte jag Klara. Det var faktiskt riktigt bra att vi tog en fika, för vi har "umgåtts" på bloggarna och facebook ett tag nu. Vi gick till java och drack cocacola. Jag hade trevligt med henne, mycket så. Jag tycker hon är intressant och cool. Jag fick "spirituell" i hjärnan när vi pratade. Bra tjej!

Nu ska jag tända mitt doftljus och kolla på L word, ta en onico och låtsas att det är Göteborg Lingon, lägga en värmedyna på den galna magen och leka kurragömma med Bellman. Blev lite varm i hjärtat nu när jag skrev det här sista. Kom på att jag trots allt inte är ensam.