Jag sitter och lyssnar på Electric Banana band. Vet ej varför. Får lite nostalgikänslor. Jag är för andra gången i en brytasigloss-fas med mina föräldrar. Inget negativt. De är bäst och jag älskar dom. Det är bara svårt att flytta ifrån, för gott. Förra gången jag flyttade var då när jag skulle flytta till folkis. Sen flyttade jag till Stockholm och hade faktiskt inte räknat med att någonsin bo hemma igen. Nu har jag bott här sen juni. Det har varit skönt men första tiden i örebro efter Stockholm, ja den var lite traumatisk. Kan berättade lite om allt var då, i juni. Den sjukaste månaden någonsin.

När jag flyttade hem från Stockholm visste jag inte om att jag hade tösen i magen. Jag misstänkte det, men vågade inte ta reda på det. Jag gick länge utan att våga stiga in på apoteket och köpa testet. Idag kan jag inte förstå hur jag kunde stå ut med att inte veta.  Jag och bestemalen gjorde upp att jag skulle vänta med att ta testet tills efter hennes födelsedag som skulle infinna sig dagen efter. Dock undvek jag alkohol den kvällen ska ni veta. Jag skyllde på trötthet och det var ingen lögn. Jag var så trött och illamående.

Jag köpte testet och lade det i byrolådan. Låtsades inte om det. Den 15 juni skulle jag upp tidigt till jobbet. Trött och illamående tänkte jag fannutarjagdet. Gravidstrecket kom nästan på en gång och jag gick ut till köket och satte mig på stolen. Mamma kom upp och undrade vad det var med mig. Jag svarade inte utan reste mig upp och benen vek sig och jag hamnade på golvet. Mamma satte sig bredvid och jag berättade. Vi sa inte så mycket. I alla fall inget jag minns. Jag var inte direkt lycklig, om man säger så. Men inte olycklig heller. Förvirrad är nog ett bra sätt att förklara mitt sinnestillstånd denna morgon. Jag åkte till jobbet i vanlig ordning.

Jag meddelade Bestemalen och hon och Lejonkungen kom och hämtade mig efter jobbet. Jag ringde Erling flera gånger men fick inte tag på honom. Fick panik när han inte svarade och ännu mer panik när han tillslut ringde. Jag har för mig att jag sa att jag var tvungen att prata med honom. Jag tyckte det kändes konstigt att berätta över telefon och är väldigt glad att jag inte gjorde det.

Detta var en tisdag. Fredag skulle vi ses. Jag gick som en levande död dessa dagar. Målade upp alla slags bilder i huvudet av vad Erling skulle säga. Eftersom vi inte alls träffats speciellt mycket och inte lärt känna varandra så bra, var jag osäker på hur han skulle reagera. Det senariot jag mest hade i huvudet var att han skulle välta ett bord på mig och skrika DRAÅTHELVETE. Roligt att tänka på i efterhand.

Jag åkte till Stockholm dagen innan för att jobba på mässan och på fredagen väntade jag på Södra Station i spöregnet. "Vad var det du ville prata om?" frågade Erling när jag inte sa något på en stund. Jag stammade fram att jag skulle ta det snart. Han beställde en öl och jag en cola. Erling har sagt efteråt att det var då, när jag beställde en cola som han förstod vad jag ville prata om. Ändå sa han ingenting då, utan inväntade mitt "ja alltså hm jag är gravid och eeh du är pappan och ja jag vet inte vad jag ska göra men mmm aa" Så sa jag ungefär tror jag. Det blev inget vält bord eller några skrik. Det blev ett leende och ett "Okeej" Erling bad mig berätta hur jag kände och jag lyssnade sedan på honom. Sedan skämtade vi och skrattade åt situationen. Jag var lättad.

På tåget till Örebro fick jag ett sms av Erling där det stod att han ville behålla barnet. Jag skickade tillbaka att jag också ville och där och då var det bestämt kan man säga. Den tågresan ska jag aldrig glömma så länge jag lever.
Kommande veckor var jobbiga. Reaktionerna var många från människor runt om. Inget jag tänker skriva om för de allra flesta negativa reaktionerna har helt och hållet omvandlats till positiva. Inget att grämma sig över nu. De som fortfarande är negativa och inte kan ta till sig att det kommer ett barn, kan också få ta till sig att de inte kommer att få ha en del av tjejens liv. Ett fåtal ska poängteras. De allra flesta är underbara.

Jag tänker ofta på den här tiden i somras. Vill ofta prata om den. Allt var konstigt. Jag kan faktiskt inte med ord beskriva hur glad jag är att vi behöll det lilla fröet som nu blivit en sparkande tös, som snart kommer. Det är jobbigt ibland, verkligen. Jag har ont och jag känner mig osäker och ledsen ibland. Men lyckan, den stora lyckan att hon, lilla tösenska komma, den dödar all negativitet. Jag älskar henne. Och det ska jag berättade för henne varenda dag.

Det var egentligen inte det här, detta inlägg skulle handla om. Men nu blev det så. Nu har jag stängt av Electric Banana band. Ska sova. Tack för att ni läser. Och tack Lollo för det fina du skrev om nakeddays i ditt inspirationsinlägg. Hoppas jag kan få er alla att le ibland. Nu rinner tårarna av alla minnen från sommarens chock. Godnatt.