Jag och Tove åt middag i Gamla stan. Vi samtalade om ditten och datten. Uppdaterade varandra om vad vi gjort sen sist. Sådant man gör. Vi halkade in på lite seriösare ämnen och jag började en mening med "Du Tove, du kommer nog tycka att jag är knäpp nu, jag har inte berättat det här för så många" Sen berättade jag det jag skulle. Efter jag hade berättat andades Tove ut och började skratta. Jag blev lite häpen. Lite stött. Vad var det roliga? Vad nu liksom? Tove kipade efter andan och nästan skrek "JAG TRODDE ATT DU SKULLE SÄGA ATT DU VAR KÄR I MIG" Tydligen hade jag sett mycket allvarlig och högtidig ut. Tove hade i sitt lilla huvud tänkt "Oh herregud, vad ska jag säga nu?"

Kanske inte kul för er. Men kul för mig. Och Tove. Hon är knasig hon.