Jag grubblar för mycket ikväll. Varför känns det så konstigt att komma hem? När det enda jag velat i flera veckor är att träffa mamma och pappa? Det känns inte som örebro är det samma, alls. Jag kände både ångest och lycka när pappa och Petter hämtade mig. Jag vill vara deras lilla flicka och jag vill vara deras vuxna dotter. Jag kan vara båda men jag kan inte hantera det.

Tänker på alla 04:00-hemkomster för två vårar sen. När jag var galen. Då sprang jag gatlopp med skydd runt om. Nu springer jag gatlopp utan skydd. All min impulsivitet och känslosamhet gör mig tokig ibland. Varför är jag ibland en sådan dålig flickvän? Varför är jag inte konsekvent i mina val? Varför skuldbelägger jag mig själv för saker som jag inte kan rå för? Jag inbillar mig att jag tappar förståndet, ursäktar mitt beteende med att jag helt enkelt känner mig konstig. Men jag vill inte ursäkta eller inbilla mig. Jag vill vara jag, för två vårar sedan i sinnet, och vara jag, där jag är i livet idag... Konstig formulering där.

Nu sitter jag här på mitt rum. Är varken glad eller ledsen. Har sönderblekt hår och en nostalgisovtröja. Älskar, hatar inte. Saknar vänner och längtar efter att ha min pojkväns armar omkring mig. Tänker för mycket, ältar. Ja. Jag sitter på mitt rum i örebro, och då kommer de här tankarna. Vare sig jag vill. Eller inte.