Nu hör jag massa ljud och brak. Jag har ont i magen och är inte alls trött. Vågar inte gå till mitt rum för jag tror att det är en hund från en spökhistoria där. Eller, jag tror inte. Jag vet. Fy satan vad mörkt det är ute, oh herregud nu släcktes lamporna. Oh herregud nu ringer mobilen. Det var mamma. Jag sa att jag var rädd för hunden. När hon sagt att det garanterat inte fanns någon hund sa jag att jag var rädd för grannen. Mamma sa att de var bortresta. Fan, nu är det ju ännu hemskare. Kommer det en mördare så tar den ju sig in i mitt hus, kaprisvägens första. aj aj aj

Fast, sjukt kul egentligen. Om det kom en mördare. Skulle man hälsa? Kallprata lite innan svinget/skottet/dränkningen, ja sånt där... Nej nu blev jag lite full i skratt istället. Come on mördare och hundar. Mig skrämmer ni ej!
"Ingen rädd är för mördarhunden här"
Det är min melodi!