När Malin kom hem berättade hon för mig att hon ofta gått på strandpromenaden i staden där hon bodde. Hon gick dit när hon behövde tid för sig själv. När livet i Australien blev för mycket. I öronen hade hon Lars Winnerbäcks "Där elden falnar" på repeat och hon tänkte på mig.

Nu sitter jag här på mitt rum, en månad senare. Malin åkte tillbaka till Australien igår och det känns lika mycket fel som rätt. Jag vill att hon ska vara där. Jag vet hur lycklig hon blir över att få se nya platser i världen. Men tomrummet som hon lämnat efter sig är så stort att jag inte har någon som helst möjlighet att fylla det, hur mycket jag än försöker. Det känns tomt och sorligt.

Som skrivet, jag sitter på mitt rum. Tänker på henne. Med "Där elden falnar" på repeat.
Min finaste vän