Som vanligt började jag snorböla till "Kan du vissla Johanna" Inte okej! Kanske vore lite okej om jag började gråta när morfarn dör. Men jag börjar gråta när han visar slipsarna för Bertil och Ulf. Det är så vackert. Och när han säger "Den här slipsen fick jag av Johanna" då är jag alltid lite stolt. För jag heter ju det.

Nu kommer släkten genom dörren. Take a deep breath. Okej nu kör vi!