När jag och Bestemalen har tråkigt brukar vi gå in på en bilddagbok som ägs av en väldigt ful människa. Observera att vi inte känner människan i fråga, bara någon vi hittade en gång. Vi känner oss alltid jättetaskiga och får väldigt dåligt samvete över denna sysselsättning... Vi har försökt sluta, vi har försökt stå emot. Men denna människa ger oss dubbelvikagarv, och det är väl egentligen bra... att man får folk att skratta? Hon borde vara glad, ellerhur....?

Och som Bestemalen sa i lekskolan "Vi lever, alltså skrattar vi"
Väldigt djupt och vackert.

Ja, nu ska vi vara jätte elaka och skratta. Vi ska sluta, snart.